Lirrreeen

"tiden läker alla så"
"de går över tills du gifter dig"
bla bla bla...
Men de stämmer. Man behöver en viss tid för att komma över saker.

Jag hade en sten i hjärtat och tänkte mer eller mindre varje dag på Usa. Men efter 9 månader hemma i Sverige åkte jag och min syster över till New York för att ha lite semester och även hälsa på min värdfamilj.
De va då allt vände! De va som att komma hem när vi kom upp ur subwayen med all vår packning. Trafiken, ljusen, bullret - jag va hemma!
Dagen efter åkte vi ut och träffade min värdfamilj! Utan att veta de i stunden så var de besöket hos min värdfamilj läkande för mig.
Vi träffade min familj en gång till över en midag inne på manhattan. När vi sa hejdå, kändes de som jag skulle bryta ihopa igen och må ännu sämre. Men där hade jag fel. En sten lyfted från mitt hjärta och mitt liv kändes utmärkt. Den känslan va ett bra tag sedan jag kände. 

När vi väl kom hem från NYC, så kunde jag inte mer än le. Jag kunde nu släppa alla dessa tankar som jag hade haft under en 9 mpnaders period...

Men fortfarande än idag, när något är jobbigt sä längtar jag tillbaka till de livet jag hade i USA.
Jag ser mitt år som om de va ett felfitt år med inte några som helst motgångar. STOP! Klart jag hade motgångar!
Men de är konstigt att man inte ser dem nu och knappt minns dem.. Men dem fanns där..
Saknad av familj, vänner, mat, sitt hus, rättigheter, språket, renligheten..