Lirrreeen

Mitt liv förändrades den dagen jag tog beslutet att åka som aupair.
Jag och min pojkväns 2,5 år långa förhållande avslutades på grund av mitt beslut.
Men mitt beslut var fattat och dem som glädjes åt mig visste jag skulle stanna och de var dem som betydde/betyder mest!
Jag skulle vara ifrån Sverige i 13 månader - Sverige som jag var så stolt över, mina vänner och familj.
De skulle inte bli lätt.
Jag visste att ett nytt liv väntade, nya vänner, ny familj, nya erfarenheter, ny omgivning...
De jag inte visste var att de skulle bli dubbelt så svårare att komma tillbaka till Sverige.

När man åker som aupair, tror man de jobbigaste är att lämna familj, vänner, arbete, pojkvän...
De va ingen som berättade, eller inte ens jag själv hade en tanke att de skulle vara svårt att komma tillbaka till de land man har bott i nästan hela sitt liv..

När man först anlände till Usa, var saknaden stor av allt som har med Sverige att göra.
De var så många nya intryck som sög ur en all kraft i de nya landet. Knappen till lyset satt högre upp, toaletten var lägre ner, el-ledningar överallt..
Efter cirka en månads tid vande man sig och utan man visste om de så trivdes man som fisken i vattnet.
Jag hade turen och hamnade 20 minuter från en av världens bästa städer, New York City!! Men detta insåg jag inte förrän efter 3 månader. I början kändes de som vilken stad som helst, jag förstod helt enkelt inte att jag var i New York! Men efter 3 månaders vistelse i New York kunde jag inte mer än älska staden, hade faktiskt inte en aning om att man kunde älska en stad på de sättet... Doften, ljuden, reklamen, människorna, språket, kulturen, maten. Får rysningar i hela kroppen bara av tanken..

När jag väl började älska NYC så började jag älska USA.. Allt är enormt på ett charmigt sätt, allt är tillgängligt på ett smart sätt - everything is possible!!

Jag älskade allt! Från många andra aupairer så älska jag min värdfamilj. Mina barn jag tog hand om älskade jag fast dem ibland inte gjorde som jag sa. Min värdfamilj blev som en familj, en familj som där alla bodde under samma tak! Den känslan har jag saknat från jag var 8 år gammal(när mina föräldrar skildes)
 - en känsla av trygghet och allt vad de innebär.

Tänk er då efter ett år i ett liv som man älskade. Ett liv som man byggt upp under en så pass lång tid, kommer att rasa.
 Åker man som aupair för att bygga upp ett liv och sen bara låter de rasa?? Varför tänkte man inte på de tidigare??

Jag grät! Senaste jag grät så mycket var när mina föräldrar skildes, också där rasade en familj i bitar...
Nu grät jag från de att jag  lämnade min värdfamilj, när jag checkade in mina saker, genom security, vid min gate, på planet... Jag grät hela vägen till Amsterdam, mina 4 timmar långa väntetid, hela resan från Amsterdam till Köpenhamn.. Jag grät när jag såg Skåne genom fönster.
Jag grät i 9 månader efter min ankomst till Sverige.
Oftast såg ingen de.. men inombord gjorde de såå ont. En känsla som knappt går att beskriva.

Undra vem jag varit idag om jag inte hade tagit beslutet att åka som aupair?
Jag vet att jag tog de rätta beslutet!

Den dagen när jag beslöt mig för att åka som aupair öppnades världen!!
Jag ångrar ingenting, absolut ingenting!!

De va väl tur att ingen varna mig för konsekvenserna..

---

                 Noel