Västervik del 2 (mobil försvunnen)
när jag berättade om förra helgen när vi var i Västervik glömde jag en viktig detalj.
...lördagen när vi hade förfestat lite skulle vi gå till busstationen för att ta bussen istället för taxi.
När vi stod och väntade ropade carro med ett illande ljud "var är min mobil???" "Ring den!!"
Såå.. tvugna som vi var ringde vi den, inget ljud hördes t.om. buss kön tystande.
De blev en pinsam tystnad.. Carro fick fart på bena och sprang tillbaka till stugan.
Hon kom tillbaka gråtande med en klump i halsen och sa "Jag följer inte med, jag hitta inte mobilen"
Emma försökte lugnt och förståligt förklara när hon själv blev av med sin mobil och att de tom var värre.
Eftersom Carro visste att den var nånstanns på campingen, emmas mobil var ju påväg till Tyskland, när hon ringde den...
Vi gick tillbaka ts med Carro för att hjälpa henne leta en sista gång.
Emma och Carro gick till Stugan för att höra med dem som var kvar. Själv så gick jag på upptäcktsfärd med min mobil som ringde hennes mobil. Tillslut hörde jag så som de låter när man har mobilen för nära radion..
Jag kom närmare den och tillslut så blinkade de i gräset and there it was, HAPPY!
Nu hände allt i slowmotion - jag tog upp mobilen, då ser jag carro komma springande mot mig, de kändes som jag sträckte ut armarna och satte mig på huk för att ta emot henne, men så var de nog inte. Carro torkade bort dem ledsna tårarna som hon hade haft konstant i 15 minuter och tog fram glädje tårarna och äntligen så var framme och hon satsa inte på att krama mig som jag trodde utan hon kastade sig över mobilen som jag höll i handen.
Efter hon fått den, hoppade hon på mig så vi båda landade på gräset.
Nu gick slowmotionen känslan bort.
Nu fick vi springa tillbaka till bussen för att inte missa den.
Usch att bli av med mobilen är riktigt jobbigt.
alla kontakter försvinner, ingen kan få tag på en, pengar, sitt mobilnummer bla bla bla..
...lördagen när vi hade förfestat lite skulle vi gå till busstationen för att ta bussen istället för taxi.
När vi stod och väntade ropade carro med ett illande ljud "var är min mobil???" "Ring den!!"
Såå.. tvugna som vi var ringde vi den, inget ljud hördes t.om. buss kön tystande.
De blev en pinsam tystnad.. Carro fick fart på bena och sprang tillbaka till stugan.
Hon kom tillbaka gråtande med en klump i halsen och sa "Jag följer inte med, jag hitta inte mobilen"
Emma försökte lugnt och förståligt förklara när hon själv blev av med sin mobil och att de tom var värre.
Eftersom Carro visste att den var nånstanns på campingen, emmas mobil var ju påväg till Tyskland, när hon ringde den...
Vi gick tillbaka ts med Carro för att hjälpa henne leta en sista gång.
Emma och Carro gick till Stugan för att höra med dem som var kvar. Själv så gick jag på upptäcktsfärd med min mobil som ringde hennes mobil. Tillslut hörde jag så som de låter när man har mobilen för nära radion..
Jag kom närmare den och tillslut så blinkade de i gräset and there it was, HAPPY!
Nu hände allt i slowmotion - jag tog upp mobilen, då ser jag carro komma springande mot mig, de kändes som jag sträckte ut armarna och satte mig på huk för att ta emot henne, men så var de nog inte. Carro torkade bort dem ledsna tårarna som hon hade haft konstant i 15 minuter och tog fram glädje tårarna och äntligen så var framme och hon satsa inte på att krama mig som jag trodde utan hon kastade sig över mobilen som jag höll i handen.
Efter hon fått den, hoppade hon på mig så vi båda landade på gräset.
Nu gick slowmotionen känslan bort.
Nu fick vi springa tillbaka till bussen för att inte missa den.
Usch att bli av med mobilen är riktigt jobbigt.
alla kontakter försvinner, ingen kan få tag på en, pengar, sitt mobilnummer bla bla bla..
Kommentarer
Trackback
